.

Woho! För tillfället står jag på mina bara knän och tackar mannen från ovan, för jag är fortfarande rätt ovan, samt har en ovana att vara ovanlig, och för ovanlighetens skull slutar jag här..

Hej mina kära bloggvänner!
Jag är tillsammans med Brasse på en, vad jag trodde skulle vara en blogglös vandring, och har siktet inställt på Gävle.
Tack vare ett kryptiskt sms från okänd avsändare blev vi tipsade om att det fungerar alldeles utmärkt att blogga via telen.

Vi har nu kommit lite mer än halvvägs och skavsåren gör oss påminnda om vad blåsjobb kan ställa till med.
Brasse har stupat ett antal gånger på vägen, och jag har då varit tvungen att med mina sista krafter bära honom på ryggen.
Vi har inget vatten kvar, vi saknar våra vänner på akpu, plånboken blir bara lättare ju närmre vi kommer vårat mål och Brasse den jäveln har slängt alla maskar jag så omsorgsfullt packat ner.
Dessa var en form av backup om vi skulle hamna i en trängd situation och bli tvugna att maska lite.
Nu är den möjligheten 6 feet under.

Världen omkring oss står på kanten och vi är dom enda som hindrar den från att ramla ut i det för oss okända öde.
Vi armbågar oss fram i fiskedammsköer, paxar gungor i parker, förstör kulbanor i sandlådor och drar upp jalingarna på svaga individer när vi passerar civiliserade områden.
Detta för att förbereda den nya generationen på den fasa som skulle kunna härja fritt om vi Hjältar misslyckades.

Eftersom vi inte riktigt vet hur situationen kommer se ut när vi väl kommer fram har planeringen varit relativt svår.
Jag har lyckats boka tvättid, skrivit inköpslista och lagt in en påminnelse på mobilen.
Brasse har lagt upp någon form av träningsschema. Jag smygläste något om en slägga och ett traktordäck.
Längre än så har vi inte kommit i planeringen.

Jävlar.. vi har fan inte ens tänkt på Operation Gävle.

Såhär är det att styra över fler liv än sitt eget. Man har så många bollar i påsen, nåja, fler än en iaf, att viktiga saker lätt faller mellan klunkarna.

Brist på vettiga diskussioner kombinerat med nervositet/avgiftning, (samma känsla), har tärt på min och Brasses relation. Men det är naturligt antar jag. I svåra tider ställs vänskap på prov. Och till det här provet saknas fusklappar så genvägar är blockerade av rastvakter och diverse föräldrar. Här gäller det för oss att hålla  ut och vinna över både oss själva och orraK.

Jag tänker inte säga farväl, för jag hoppas verkligen vi hörs igen.

Och med Er i ryggen, kära läsare, vill jag ta en 4.13 min lång stund och låta det här sjunka in.

SJUNG MED OSS!! HJÄLP OSS PÅ VÄGEN MOT SEGER! TILLSAMMANS ÄR VI OSLAGBARA!!!

Det ovanför var alltså en länk tegan.......


/Sir Frasse!