.

Dagen vi alla väntat på är här. Dagen då två världar drabbar samman i ett ölsprutande inferno.
Resan upp till Gävle var en fight i sig. Till fots betade vi av dom 14,62 milen. Brasse körde bhop på scrollen medans jag gick som vanligt. Han ligger några steg före mig på den punkten.

En säker källa hade meddelat oss att Karro befann sig i receptionen på det hotellet jag besökte sist jag var i stan.
Med våran utrustning började vi hoppa runt mellan stegar, surfa parasoll och markiser och boosta varandra upp på svåråtkomliga platser. Allt för att kunna placera ut fällor runt hotellet på ett snabbt och smidigt sätt.
Teamwork kallar ni det. Grabbkväll säger vi...

När allting var riggat, såsom bananskal på taket, pundare vid entrén, krattor i korridorer och min favorit, målat en dörr på väggen, var det dags. Sammandrabbningen. Sammandraget? Sammandragning? Krysta?

Sida vid sida tog vi fart, bhop duckandes med perfekta strafes, mot entrén. Som ett överraskningsmoment slängde vi oss in genom glasdörrarna. Brasse tog av till vänster och hoppade upp på bord och andra möbler. Själv tog jag upp en pils och sulade i backen en bit framför mig. Burken exploderade och genom molnet flög jag ut och kastade mig mot en förbluffad Karro.

I smällen tappade jag greppet om henne och fortsatte med huvudet före in i kopieringsmaskinen. Eftersom jag hade rätt så hög fart satt jag ganska bra.
Nu var Brasse tvungen att agera fort, så av ren reflex tog han upp en rökgranat och kastade i huvudet på stackars Karro, som fortfarande inte hade orienterat sig ännu.
Hon tappade balansen för en sekund och jag såg då chansen att få ner henne på marken.
Jag svepte mitt ben under hennes och med en duns låg hon ner.

Brasse kom med världens fart och slängde sig över henne. Med sina skosnören band han hennes händer bakom ryggen och kom sedan och drog ur mig ur maskinen.

Hon låg och skrek att vi var idioter och dödsdömda samtidigt som vi satte oss ner för att sänka några kalla.
Släpp loss mig annars jävlar! Hotade hon gång på gång men vi bara log.
Vi var så jävla nöjda med oss själva. Vi kunde inte fatta att det skulle bli så lätt, och sluta så jävla bra.
Karro, antihjältarnas antihjälte, fångad av Frasse och Brasse, eliten, på mindre än två minuter, (om man bortser från dom två dygnen vi gick).

Utanför hotellet hade människor börjat samlas och som dom applåderade.
Dom var helt galna. Vi gick ut till dom och tog emot jublet. Den tacksamhet jag fått känna efter bankjobbet kunde jag nu få dela med mig av till Brasse. Min vapendragare för livet.

På gatan landade en helikopter, som var en gåva från Gävle kommun till oss Hjältar. Med pilot och hela köret.
Vi blev så glada att vi kastade oss in i den och satte kurs mot Stockholm.
Från helikoptern kastade vi ner mynt mot bilarna under. Det var skitkul. Tills det smällde.. Då satte vi oss och drack pilsner istället.

Framme på firman hade dom dukat fram tårta och massa godsaker. Alla var på så bra humör och det kändes helrätt att vara hjälte. Det är vårat ansvar att se om världen vi lever i, och det har vi lyckats med. Yeha!

Helvette.

Frasse - Duuuee Brasse?!?! Det är bara en sak jag e lite fundersam över. Var det någon som tog hand om Karro?
Typ spärrade in henne eller nåt?

Brasse - Duuuee Frasse?!?! Naaee asså.. eller.. Naaee det tror jag inte..

HELVETTE!!

Efter megasamtal på säkra linjer hade vi nu konstaterat att Karro rymt. Shit!
Vilket jävla slarv. Hur kunde vi vara så klantiga?!

Självklart var vi tvugna att gå ut med det här, så helikoptern kallades tillbaka samt en jävla massa grillningar bokades.


Vilket jävla skit!

/Sir Frasse!