.

Tillbaka från rehab.
Då det gick lite hårt till i lördags blev jag efter påtryckningar tvungen att skriva in mig för rehabilitering.
I början var jag emot beslutet, som fattades utan mig, men gav efter ett tag med mig.
Kanske skulle det bli en spännande upplevelse trots allt man läst i diverse tidningar på sistone.
Egentligen så har jag ju inga problem. Jag menar alkoholen ligger väl på samma flöde som nilen en fredagkväll.
Det är först när blodet i ådrorna får lämna plats för den så underbara vätska som man kan börja fundera på eventuell hjälp.

Jag hade valt att ta mig till rehabiliteringscentret på egen hand för att slippa skämma ut eventuella medresenärer.
Det kan väl omöjligtvis vara så att någon i min vänskapskrets skulle vilja ses tillsammans med en missbrukande missbrukare. Därför besparade jag mina vänner detta lidande och satte kurs mot "Ny-starten" som det så fint heter.
Väl framme slogs jag av tanken: "tänk om jag känner någon här?".
Tänk om någon i min släkt sitter här inne och trycker i något hörn alldeles för sig själv, och tycker att livet är åt helvete. Och sen då få syn på mig?! Det skulle ju rasera allt dom lyckats bygga upp under tiden här på centret.
Efter en tids överläggande kom jag fram till att det trots allt skulle vara ganska roligt att bevittna, så jag klev in genom entrén.

Jag stannade upp för att skanna av byggnadens struktur, hitta eventuella flyktvägar och faror. Därefter plockade jag upp en pils ur bakfickan och knäppte upp den.
Jag lät den sakta men säkert hitta sin väg på egen hand ner för strupen.
När denne var tom skrynklades burken ihop för att inte ta upp onödigt med plats, och placerades sedan i papperskorgen. Nu var jag redo att skriva in mig!

Jag gick fram till receptionen. Damen som satt och hammrade på ett tangentbord var nånstans mellan tummen och pekfingret. Mitt mål var att få henne till lillfingret.
För att lyckas med detta bläddrade jag i alla öppningsrepliker jag hade på lager. Till slut hittade jag en perfekt!

Frasse - Duueee, Nog fan varu hårig alltid.

Shit, det var ju inte den jag tänkte på!  Nu var det ändå för sent, så jag bad om att få skriva in mig.
Hon slängde upp en pärm med massa formulär på disken och jag började fylla i.
efternamn, namn - Frasse Sir
blablablabalbla
Godkänner du att vi låser in dig på obestämd tid tills vi anser att du är frisk nog att klara av ditt liv på egen hand?
JA!
Nu kände jag mig klar, så jag smällde ihop pärmen, gav den till damen bakom disken, log lite som någon dålig ursäkt för mitt tidigare beteende. Sen gick jag där ifrån.

Nu hade jag skrivit in mig på rehabilitering. Det kändes jävligt skönt faktiskt.
Skulle någon söka på mig i nån spännande databas skulle det stå att jag var inskriven.

När jag gick längs gatorna i staden kunde jag inte sluta le. Jag var så lycklig.
Äntligen skulle jag få rätsida på livet.
Helt plötsligt stegar Bond fram och hejdar mig.

Bond - Men vafan frasse skulle inte du skriva in dig på rehab?

Frasse - Jo det har jag redan gjort.

Bond - Men vafan gör du här då?

Jag fattade inte ett skit av vad han snackade om. Jag hade ju skrivit in mig? Vad mer begär han av mig. Ska jag stå och limma på hon i repan hela eftermiddagen eller? Jag har viktigare saker för mig.

Bond - Jo men syftet med rehabiliteringen är att du ska vara avskärmad från omvärlden under en tid. När du skriver in dig ska du alltså stanna kvar där tills behandligen är fullbordad.

Nu hade jag lessnat på allt skitsnack, så jag tog upp en ny pils, knäppte den samtidigt som jag stegade hemåt.
Bond skrek massa fula ord efter mig men jag låtsades inte höra.
Vad man än gör blir det fel. Det är väl inte meningen att jag ska tillfredsställa alla andra, och låta mig själv springa runt och vara deppig.

Nä, nu ska det bli ändring på saker och ting. Från och med nu är det Sir Super-Frasse.
Jag ska bli mer aktiv inom brottsbekämpning, öl-drickande och tumbrottning.

På återseende!

/Sir Super-Frasse