.

Herrejävlar!

Fredagen skulle till en början upplevas som en ganska stillsam dag med sikte på svensexa a la Pölsa, men moder natur hade andra planer....

För det första vaknade jag relativt sent efter en Torsdag fylld med pilsner och ett par filmer. Tillståndet var relativt stabilt om än lite slitet.
Min vän som sov över stack iväg runt 12:00 och därefter påbörjade jag min sedvanliga tvätt.
Tvätten passerade smärtfritt trots bortfallet av torktumlaren som, enligt diverse vetenskapsmän, skulle haft en alldeles förträfflig pryl att göra med något skit.
Shit!

Åderbrock, när klockan slagit 19:30 bar det av in mot den stora hufvudstaden som i folkmun kallas för Stockholm.
Första anhalten på min pilsnerresa skulle innehålla allat annat än jag väntat mig.

Mina kamrater befann sig, enligt telefonsamtalet att döma, på en brygga vid Gröna Lund och drack bira.
Jag tyckte det lät skitkul och började måla upp bilder i huvudet på en fet uteservering i form av en brygga, med lättklädda damer till servritiser och skummande öl skvalpande i takt med vågorna som en symfoniorkester till dirigentens gestikulenrande.
Att jag skulle vara så fel ute....

När jag kom fram satt mitt sällskap, enligt utsago, på en brygga. Bryggan låg belägen en bit utanför Gröna Lund och hade ingenting med uteservering att göra överhuvudtaget.
Med sig hade dessa tre herrar ett flak Sofiero.
Kan det bli bättre?
Gratis pilsner, skönt umgänge och sjöutsikt!!!!

Efter att ha betat av flaket begav vi oss in på Gröna Lunds område.
Tanken var att vi skulle köpa ett åkband till Pölsa och stå vid sidan om som åskådare när denne provade på diverse attraktioner.
Så blev inte fallet!

Var man köpte sitt eget åkband, pröjsade en jävla massa deg och klev sedan in på området.
Här började det spåra förstår ni....
Innan vi ens funderat på att nyttja dessa nyförvärv begav vi oss till första bästa pilsnerhak, konsumerade därefter rätt mängd av den gyllene vätskan och rundade av med skönsång i form av Full i dag, full imorgon.
Eller hur fan gick den?!

Nu var det dags för åk!!!
Pölsa, Markus och Erik sprang likt små barn ivrigt påhejade av satans piska bort mot Fritt Fall.
Kön till attraktionen var inte så lång så väntetiden för mig och Jon var överkomlig.
När detta var avklarat drog sällskapet och pissade tre gånger för att sedan ladda på med mer pils.

Pölsa, hucudrollsinnehavaren, fick även ett par shots utöver pilsnern för att komma i rätt stämning.
När vi kände oss nöjda begav vi oss bort till den nya attraktionen vid namn Insane!
Här kände jag att det var läge för mig att visa lite stake, så jag klev på direkt.
Kön var längre än väntat så under tiden vi befann oss mellan dessa lilafärgade staket drog jag igång allsång för att snabba på processen en aning.
Låten i fråga har jag inget namn på, men den lät något i stil med:
Manamana du duuu di dudu... manamana du du di du.... manamana du duuu di du du di du du di du du didudud...
och så vidare.

Efter ett gott skratt fick vi äntligen sätta oss till rätta. Åkturen var grym!
Jag har alltid, på sistone iaf, varit lite anti-gröna lund. Dels för attraktionerna dom har, men även för dom extrema priser som vanliga människor tvingas betala för att få lite skojj.
Jag har helt ändrat uppfattning.
Jag hade så inihelvetes roligt att jag inte tvekar en sekund på att dra tillbaka på momangen.

Jon, som är för lång för att åka, stod kvar på backen och tog emot oss med öppna armar när åkturen var över.
På något vänster hade han även lyckats ragga till sig två damer. Dom försvann.....

Nu fick vi syn på Radiobilarna, en klassiker bland stockholmarna som även uppskattas av turister, och bestämde oss för att prova.
Jag och Erik körde tillsammans medans Pölsa, Jon och Markus körde egna bilar.
Om farbror blå varit i närheten hade våra bananer varit skalade.

Som vi körde, och krockade, och skrattade... Att något så simpelt kan bringa så mycket glädje åt ett gäng nötter....

Efter det fick Pölsa för sig att pissa i en papperskorv varpå vi blev utslängda från området.
Efter en jävla massa taxiresor och desperata försök att komma in på stockholms sunkigaste hak hamnade vi i Johanneshov. Där rundade vi av med en pilsner och inväntade sedan lift hem.

Sällskapet hoppade av vid slussen så jag fick äran att åka hem med Pölsa, bära upp karln för en megatrappa och in i lägenheten för att sedan släppa ner honom i soffan.
Vilket helvette. Han somnade femtioelva gånger på trottoaren utanför, tappade både byxor och ena skon, och gav ifrån sig en odör som närmast kan beskrivas som skit.


Nåja, utmattad som jag är, sitter jag nu i min lya och funderar på morgondagen.
En god vän till mig fyller år så kalas är inbokat.
När fan ska man få tid för rehabilitering egentligen? En jävla massa slir som kommer uppenbara sig om några år. ...

Men återigen, min standardfråga: Var det värt det?!?!

LÄTT!!!

<3

/Sir Frasse!