ÄR det verkligen så att jag väljer jobb före privatliv och vänner?
Som dom flesta vet har det blivit en del jobb på sistone....
Dels har jag bytt arbetsgivare samt fått ett nytt område att styra men även fixat jobb vid sidan av för att fylla ut eventyella tomrum som ni vanliga människor kallar fritid.
Pengarna rullar in som dom ska varje månad och har så gjort sen i mitten av December ungefär.
Min chef brukar alltid prata om hur folk gnäller över deras tillvaro. Att dom inte kan göra något roligt som att åka iväg eller köpa sig något fint. Detta på grund av deras begränsade inkomst.
Eftersom han är en möjligheternas man så erbjuder han alltid dessa människor diverse jobb för att dryga ut kassan en aning. Som svar brukar han få något i stil med: Är du galen? På min fritid?
Om man gnäller över sin tillvaro och är medveten om var problemet ligger men vägrar göra något åt det så bör man inte ställa sig upp och skrika.
Visserligen så har nog inte alla tid att jobba kväll/natt på grund av olika själ. Kanske har man ett eller flera barn som kräver ens uppmärksamhet, eller så har man tvättstuga varje dag.
Då är det okej att avstå och även att få ur sig sitt missnöje. Å andra sidan är många av dessa sällan ensam att ta hand om dessa hinder.
Kan man få hemmet att gå runt med lite planering så finns det massor av möjligheter att tjäna "lite" extra.
Själv är jag välsignad med alldeles för lite ansvar så tid för extrajobb finns det gott om.
Sen jag skaffade mitt första riktiga jobb så har arbetstimmarna bara ökat i antal och nu för tiden så ser jag inte det jag gör som jobb. Jobbet blir lite som mitt ansvar, och ansvaret blir lite som mitt liv.
Att leva för sitt jobb gör det hela mycket lättare att utföra och framförallt bra mycket roligare. Känslan för ansvar gör att jobbet utförs så bra det bara går, även när man står timme efter timme i spöregn eller snöoväder och inte ser något slut.
Tar man på sig något och gör det till sitt ansvarsområde, oavsett om det är att ha hand om personal, laga maskiner och andra mekaniska prylar eller att bara fylla på kaffemaskinen så blir resultatet alltid mycket bättre än om man enbart känner att man måste.
Många jag jobbat med kommer till jobbet, drar av en liten suck, gör det dom ska och sen åker hem. Sen är det samma visa varje dag, som om dom skulle göra vad som helst istället för just det dom förväntas göra.
Visserligen kan dom ha svårt att göra jobbet till sitt "eget" eftersom dom bara är vanliga anställda, men med rätt inställning skulle allt bli mycket bättre.
En sak jag har lärt mig om mig själv på senare tid är att jag inte ska gå på timlön.
Det mest logiska om man får betalt per timme är ju att dra ut på tiden och på så vis tjäna så mycket pengar som möjligt, men jag har inte riktigt lärt mig det där än. Oavsett vad så försöker jag göra jobbet så fort som möjligt, för att hinna med så mycket som möjligt för att framöver kunna fylla på med ännu mer. Inte för att komma hem fortare...
Detta har resulterat i en del konstiga blickar från diverse kollegor som ser sina pengar försvinna och även en del vänner att reagera inte helt oväntat.
Samtalen ramlar in där folk undrar vad som händer med mig, hur jag mår och till och med hur jag ser ut..
ÄR det verkligen så att jag väljer jobb före privatliv och vänner?
Kanske det...
Jag mår jävligt bra när jag får vara ute och jobba. Känna att jag bidrar med något och kunna spendera pengarna på allt onödigt som man annars hade fått vara utan. Nu när jag jobbat konstant en period har jag inte haft så mycket tid att spendera allt grönt på, men det har gjort att jag faktiskt kunnat spara en del av det.
Sommaren är därmed säkrad och spanien är i planeringsstadiet.
Det här är förmodligen sista helgen jag jobbar så framöver kommer det nog skrivas om en del äventyr istället för tråkigt tjaffs.
Jag har börjat spåna på lite hyss nästa lördag som jag tror kommer bli ett roligt ämne, så häng kvar och se vad det blir av det.
Nu ska jag försöka få alla kläder torra efter dagens skörd och sen blir det nog naket i soffan framför en något bättre film än igår.... hoppas jag...
Frasse stämplar ut och återkommer kanske imorgon!
puss<3
Dels har jag bytt arbetsgivare samt fått ett nytt område att styra men även fixat jobb vid sidan av för att fylla ut eventyella tomrum som ni vanliga människor kallar fritid.
Pengarna rullar in som dom ska varje månad och har så gjort sen i mitten av December ungefär.
Min chef brukar alltid prata om hur folk gnäller över deras tillvaro. Att dom inte kan göra något roligt som att åka iväg eller köpa sig något fint. Detta på grund av deras begränsade inkomst.
Eftersom han är en möjligheternas man så erbjuder han alltid dessa människor diverse jobb för att dryga ut kassan en aning. Som svar brukar han få något i stil med: Är du galen? På min fritid?
Om man gnäller över sin tillvaro och är medveten om var problemet ligger men vägrar göra något åt det så bör man inte ställa sig upp och skrika.
Visserligen så har nog inte alla tid att jobba kväll/natt på grund av olika själ. Kanske har man ett eller flera barn som kräver ens uppmärksamhet, eller så har man tvättstuga varje dag.
Då är det okej att avstå och även att få ur sig sitt missnöje. Å andra sidan är många av dessa sällan ensam att ta hand om dessa hinder.
Kan man få hemmet att gå runt med lite planering så finns det massor av möjligheter att tjäna "lite" extra.
Själv är jag välsignad med alldeles för lite ansvar så tid för extrajobb finns det gott om.
Sen jag skaffade mitt första riktiga jobb så har arbetstimmarna bara ökat i antal och nu för tiden så ser jag inte det jag gör som jobb. Jobbet blir lite som mitt ansvar, och ansvaret blir lite som mitt liv.
Att leva för sitt jobb gör det hela mycket lättare att utföra och framförallt bra mycket roligare. Känslan för ansvar gör att jobbet utförs så bra det bara går, även när man står timme efter timme i spöregn eller snöoväder och inte ser något slut.
Tar man på sig något och gör det till sitt ansvarsområde, oavsett om det är att ha hand om personal, laga maskiner och andra mekaniska prylar eller att bara fylla på kaffemaskinen så blir resultatet alltid mycket bättre än om man enbart känner att man måste.
Många jag jobbat med kommer till jobbet, drar av en liten suck, gör det dom ska och sen åker hem. Sen är det samma visa varje dag, som om dom skulle göra vad som helst istället för just det dom förväntas göra.
Visserligen kan dom ha svårt att göra jobbet till sitt "eget" eftersom dom bara är vanliga anställda, men med rätt inställning skulle allt bli mycket bättre.
En sak jag har lärt mig om mig själv på senare tid är att jag inte ska gå på timlön.
Det mest logiska om man får betalt per timme är ju att dra ut på tiden och på så vis tjäna så mycket pengar som möjligt, men jag har inte riktigt lärt mig det där än. Oavsett vad så försöker jag göra jobbet så fort som möjligt, för att hinna med så mycket som möjligt för att framöver kunna fylla på med ännu mer. Inte för att komma hem fortare...
Detta har resulterat i en del konstiga blickar från diverse kollegor som ser sina pengar försvinna och även en del vänner att reagera inte helt oväntat.
Samtalen ramlar in där folk undrar vad som händer med mig, hur jag mår och till och med hur jag ser ut..
ÄR det verkligen så att jag väljer jobb före privatliv och vänner?
Kanske det...
Jag mår jävligt bra när jag får vara ute och jobba. Känna att jag bidrar med något och kunna spendera pengarna på allt onödigt som man annars hade fått vara utan. Nu när jag jobbat konstant en period har jag inte haft så mycket tid att spendera allt grönt på, men det har gjort att jag faktiskt kunnat spara en del av det.
Sommaren är därmed säkrad och spanien är i planeringsstadiet.
Det här är förmodligen sista helgen jag jobbar så framöver kommer det nog skrivas om en del äventyr istället för tråkigt tjaffs.
Jag har börjat spåna på lite hyss nästa lördag som jag tror kommer bli ett roligt ämne, så häng kvar och se vad det blir av det.
Nu ska jag försöka få alla kläder torra efter dagens skörd och sen blir det nog naket i soffan framför en något bättre film än igår.... hoppas jag...
Frasse stämplar ut och återkommer kanske imorgon!
puss<3
Man kan väl säga att jag bara är en aning missnöjd.
Sedan barnsben har jag fått lära mig att finna lycka i andras lycka.
För att jag skulle må bra var jag tvungen att göra någon annan glad och det har faktiskt fungerat riktigt bra.
Om jag var nere kunde jag slita tag i en vän, bjuda denne på valfri korv, (inge snusk nu....), och sen hitta på något roligt att göra med både vän och korv. (fortfarande inget snusk...)
Egentligen mådde jag inte bättre för att min vän fick en korv, utan för att jag fick umgås och komma bort från vad det nu var som spökade...
Det är först på senare tid som jag fått höra att dom flesta söker lycka i andras olycka, och har även hunnit prova på det några omgångar.
Som tur är har det inte varit så givande. Tänk om man kunde stå och skratta åt människor som mådde dåligt.
Nej, att bli glad av att någon har det sämre är inget som håller.
Ser man till att folk i sin omgivning mår bra så kommer man per automatik att göra det själv.
Tyvärr fungerar det tvärt om också.
Är det någon som inte mår allt för bra och väljer att luta sig lite mot dig kommer du snabbt att bli delaktig på fler sätt än vad du kanske hade hoppats på.
Självklart ställer man upp och gör allt för att vända humöret till det bättre hos båda parter men i vissa fall kan det vara svårt. Speciellt när man inte är helt klar i huvudet själv.
Den energi man har, som knappt räcker för en själv, lägger man nu på någon annan och hoppas att det ska hålla hela vägen. När man efter ett tag börjar inse att ens insatser varken tillför något eller förändrar situationen blir allt snabbt ganska hopplöst.
Trogen som man är ger man inte upp utan laddar bössan med kvarvarande patroner och går till angrepp. Vanligtvis färgat av desperation vilket kan resultera i osämja.
När det nu inte finns så mycket kvar att ge har man inte mycket till val än att ge upp. Mestadels för sitt eget välmående, men även för att försöka visa att ens insatser inte varit till mycket hjälp, om man bortser från det allmänna stödet.
Om man från början är lite trasig och något suger musten ur en så blir man lätt lite bitter.
Denna bitterhet går tyvärr ut över folk som faktiskt inte alls bör ha med det att göra och det vet man om, men man måste få rikta sina problem åt något håll. Skulle två personer rikta sina problem mot varandra så kan vi nog vänta oss en omgång i ringen. I facit står det puckat...
Frågan är ju vad man kan göra för att komma ur spiralen och även få med sig andra på vägen.
Hade det enbart handlat om en själv så är det ganska lätt att styra. Men man blir inte speciellt lycklig själv när andra inte är det så andra vägar gäller!
Jag provade en ny som jag tror kan fungera för båda parter. En önskan om att få lite tid för sig själv, kunna sortera i saker och ting och bara få vara ett tag, samt att försöka få motpolen att göra detsamma.
Därefter kan man sammanstråla och se var man står någonstans.
Förhoppningsvis är båda lite klarare och på väg upp och då är allt lättare att styra i rätt riktning.
Så från och med Måndag kör jag solo! Ska försöka jaga lite leenden och några kalla. Äventyr hade inte varit helt fel det heller, men vi får se om det går att kombinera med jobb.
Folk har haft lite svårt att förstå när jag tackat nej till kalas, men det har jag valt själv. Som tur är så är jag inte deppig! Det hade varit värdelöst. Man kan väl säga att jag bara är en aning missnöjd.
För att jag skulle må bra var jag tvungen att göra någon annan glad och det har faktiskt fungerat riktigt bra.
Om jag var nere kunde jag slita tag i en vän, bjuda denne på valfri korv, (inge snusk nu....), och sen hitta på något roligt att göra med både vän och korv. (fortfarande inget snusk...)
Egentligen mådde jag inte bättre för att min vän fick en korv, utan för att jag fick umgås och komma bort från vad det nu var som spökade...
Det är först på senare tid som jag fått höra att dom flesta söker lycka i andras olycka, och har även hunnit prova på det några omgångar.
Som tur är har det inte varit så givande. Tänk om man kunde stå och skratta åt människor som mådde dåligt.
Nej, att bli glad av att någon har det sämre är inget som håller.
Ser man till att folk i sin omgivning mår bra så kommer man per automatik att göra det själv.
Tyvärr fungerar det tvärt om också.
Är det någon som inte mår allt för bra och väljer att luta sig lite mot dig kommer du snabbt att bli delaktig på fler sätt än vad du kanske hade hoppats på.
Självklart ställer man upp och gör allt för att vända humöret till det bättre hos båda parter men i vissa fall kan det vara svårt. Speciellt när man inte är helt klar i huvudet själv.
Den energi man har, som knappt räcker för en själv, lägger man nu på någon annan och hoppas att det ska hålla hela vägen. När man efter ett tag börjar inse att ens insatser varken tillför något eller förändrar situationen blir allt snabbt ganska hopplöst.
Trogen som man är ger man inte upp utan laddar bössan med kvarvarande patroner och går till angrepp. Vanligtvis färgat av desperation vilket kan resultera i osämja.
När det nu inte finns så mycket kvar att ge har man inte mycket till val än att ge upp. Mestadels för sitt eget välmående, men även för att försöka visa att ens insatser inte varit till mycket hjälp, om man bortser från det allmänna stödet.
Om man från början är lite trasig och något suger musten ur en så blir man lätt lite bitter.
Denna bitterhet går tyvärr ut över folk som faktiskt inte alls bör ha med det att göra och det vet man om, men man måste få rikta sina problem åt något håll. Skulle två personer rikta sina problem mot varandra så kan vi nog vänta oss en omgång i ringen. I facit står det puckat...
Frågan är ju vad man kan göra för att komma ur spiralen och även få med sig andra på vägen.
Hade det enbart handlat om en själv så är det ganska lätt att styra. Men man blir inte speciellt lycklig själv när andra inte är det så andra vägar gäller!
Jag provade en ny som jag tror kan fungera för båda parter. En önskan om att få lite tid för sig själv, kunna sortera i saker och ting och bara få vara ett tag, samt att försöka få motpolen att göra detsamma.
Därefter kan man sammanstråla och se var man står någonstans.
Förhoppningsvis är båda lite klarare och på väg upp och då är allt lättare att styra i rätt riktning.
Så från och med Måndag kör jag solo! Ska försöka jaga lite leenden och några kalla. Äventyr hade inte varit helt fel det heller, men vi får se om det går att kombinera med jobb.
Folk har haft lite svårt att förstå när jag tackat nej till kalas, men det har jag valt själv. Som tur är så är jag inte deppig! Det hade varit värdelöst. Man kan väl säga att jag bara är en aning missnöjd.
