.

Sedan barnsben har jag fått lära mig att finna lycka i andras lycka.
För att jag skulle må bra var jag tvungen att göra någon annan glad och det har faktiskt fungerat riktigt bra.
Om jag var nere kunde jag slita tag i en vän, bjuda denne på valfri korv, (inge snusk nu....), och sen hitta på något roligt att göra med både vän och korv. (fortfarande inget snusk...)
Egentligen mådde jag inte bättre för att min vän fick en korv, utan för att jag fick umgås och komma bort från vad det nu var som spökade...

Det är först på senare tid som jag fått höra att dom flesta söker lycka i andras olycka, och har även hunnit prova på det några omgångar.
Som tur är har det inte varit så givande. Tänk om man kunde stå och skratta åt människor som mådde dåligt.

Nej, att bli glad av att någon har det sämre är inget som håller.
Ser man till att folk i sin omgivning mår bra så kommer man per automatik att göra det själv.
Tyvärr fungerar det tvärt om också.

Är det någon som inte mår allt för bra och väljer att luta sig lite mot dig kommer du snabbt att bli delaktig på fler sätt än vad du kanske hade hoppats på.
Självklart ställer man upp och gör allt för att vända humöret till det bättre hos båda parter men i vissa fall kan det vara svårt. Speciellt när man inte är helt klar i huvudet själv.
Den energi man har, som knappt räcker för en själv, lägger man nu på någon annan och hoppas att det ska hålla hela vägen. När man efter ett tag börjar inse att ens insatser varken tillför något eller förändrar situationen blir allt snabbt ganska hopplöst.
Trogen som man är ger man inte upp utan laddar bössan med kvarvarande patroner och går till angrepp. Vanligtvis färgat av desperation vilket kan resultera i osämja.
När det nu inte finns så mycket kvar att ge har man inte mycket till val än att ge upp. Mestadels för sitt eget välmående, men även för att försöka visa att ens insatser inte varit till mycket hjälp, om man bortser från det allmänna stödet.

Om man från början är lite trasig och något suger musten ur en så blir man lätt lite bitter.
Denna bitterhet går tyvärr ut över folk som faktiskt inte alls bör ha med det att göra och det vet man om, men man måste få rikta sina problem åt något håll. Skulle två personer rikta sina problem mot varandra så kan vi nog vänta oss en omgång i ringen. I facit står det puckat...

Frågan är ju vad man kan göra för att komma ur spiralen och även få med sig andra på vägen.
Hade det enbart handlat om en själv så är det ganska lätt att styra. Men man blir inte speciellt lycklig själv när andra inte är det så andra vägar gäller!

Jag provade en ny som jag tror kan fungera för båda parter. En önskan om att få lite tid för sig själv, kunna sortera i saker och ting och bara få vara ett tag, samt att försöka få motpolen att göra detsamma.
Därefter kan man sammanstråla och se var man står någonstans.
Förhoppningsvis är båda lite klarare och på väg upp och då är allt lättare att styra i rätt riktning.

Så från och med Måndag kör jag solo! Ska försöka jaga lite leenden och några kalla. Äventyr hade inte varit helt fel det heller, men vi får se om det går att kombinera med jobb.

Folk har haft lite svårt att förstå när jag tackat nej till kalas, men det har jag valt själv. Som tur är så är jag inte deppig! Det hade varit värdelöst. Man kan väl säga att jag bara är en aning missnöjd.